Eld - Från gnista till låga

Skriv ut den här sidan



Om man inte har med sig några tändstickor eller andra elddon som enkelt kan framkalla en öppen låga, får man försöka hitta alternativa vägar till sin eld. Metoderna man använder handlar i regel om att försöka få eld i något mycket torrt och lättantändligt material med hjälp av att antingen slå gnistor eller att gradvis försöka höja temperaturen vid en fast brännpunkt genom friktion eller strålning.

Följande är en kort summering av några olika metoder för att få till en liten låga beroende på vilka olika sorters alternativa hjälpmedel du kanske råkar ha tillgång till.



Tom cigarettändare

Bara för att bränslet är slut i din tändare betyder det inte att den är värdelös! De flesta typer av cigarettändare går att slå gnistor med även om det inte finns någon gas att antända, och dessa gnistor kan du använda för att sätta eld på ditt tände.



Brännglas

Glöm inte bort att så gott som alla konvexa och genomskinliga linser kan samla solens strålar till en brännpunkt och därmed relativt enkelt sätta eld på ditt tändmaterial om förutsättningarna är de rätta (solig dag, torrt tände etc). Exempel på var du kan hitta denna typer av linser är: Förstoringsglas, kikare, glasögon, kameror, flaskor och andra rundade glasföremål, förstoringslinser för olika typer av mätinstrument som vissa kompasser m.m.



Batterier

Om du har ett batteri så kan du i många fall (där strömstyrkan är tillräckligt hög) tända ditt tändmaterial direkt med det - du behöver bara ett ledande material av något slag för att kortsluta batteriet. Vanliga strömsladdar, metalltråd, stålull etc är förstås optimalt men alla metallbitar som räcker runt mellan polerna fungerar. När du för ledarna mot varandra uppstår gnistor när de möts, som du försöker fånga upp med ditt tände.



Bågdrill


© Robert Cederholm
Bågdrill får nog sägas vara den enklaste metoden att göra upp eld om man helt saknar moderna hjälpmedel. Grundtanken är att låta en torr träpinne borra sig ner genom en träplatta, varpå ett fint kolpulver uppstår genom friktionen då materialen gnids mot varandra. Till slut blir det så hett att friktionsvärmen också antänder kolpulvret så att man får en pytteliten men rykande het kolhög som resultat. Processen underlättas genom att man lindar en bågsträng ett varv runt pinnen och sedan med hjälp av bågen "sågar" fram och tillbaka, så att drillpinnen kan rotera mycket snabbt utan att man behöver slita ihjäl sig.


© Robert Cederholm
Lämpliga träslag i nordisk miljö som visat sig fungera särskilt bra för bågdrillning är al, asp, sälg eller poppel. Drillpinnen görs ca 2-3 cm tjock, lätt spetsad i ena änden och med en liten tapp i den andra änden som skall rotera inne i handtaget. Även plattan bör vara 2-3 cm tjock. Enklast är förstås att såga till en bit av en trädstam på kanske en halv meter och sedan klyva den på två ställen med en yxa för att få fram plankan, om man råkar ha sådana verktyg med sig. Annars får man bli kreativ och hitta någon annan lösning, t.ex. banka in en platt vass sten och använda som kil för att klyva. Det går också att drilla i t.ex en torr gren, särskilt om man har kluvit den på mitten först, men det blir då i regel lite svårare både att samla upp kolpulvret och att hålla grenen stadigt fast. Ju plattare drillplatta desto bättre.

Bågen görs av ett ungt skott eller spänstig gren, den bör vara ca en meter lång och i denna fästs allra helst en stark läderrem som sträng. Har man ingen sådan får man improvisera fram något med t.ex skosnören, granrötter eller liknande. Handtaget som man trycker på drillpinnen med ska ha ett hål i vilket drillpinnens tapp kan rotera, och i botten på hålet bör man lägga en liten platt sten, ett mynt eller vad som nu kan fungera för att minska friktionen där och förhindra att pinnen nöter hål i handtaget, eller att det blir för hett i det. Björk är ett bra träslag till både handtag och båge.


© Robert Cederholm
Börja drillningen med att "borra" ett litet hål i plattan med din kniv eller annat vasst föremål (se översta hålet i bilden till höger). Slå dig sedan ned och börja drilla genom att sätta pinnen med spetsen i hålet och handtaget ovanpå denna. Linda strängen ett varv runt pinnen, tryck lätt nedåt på handtaget med ena handen, fatta bågen med den andra, och kör så det ryker! happy

När pinnen börjat göra ett så pass stort hål att spetsen du täljde till mer eller mindre försvunnit ned i plankan - det har nu i regel börjat synas någon liten rökstrimma och hålet börjar bli brunbränt (andra hålet uppifrån i bilden) - så täljer du bort en liten flisa på någon centimeter från mitten av hålet ut åt ena sidan (övriga hål i bilden), varpå du sedan fortsätter drillningen med ökat tryck. Tanken är att det kolpulver som bildas när man drillar ska samlas upp i skåran, och så småningom (efter att det börjat ryka ganska kraftigt) samlas till en liten kolbit och börja glöda. Lägg en näverbit eller liknande under skåran så att kolpulvret inte försvinner ner i marken!

När du känner att det troligen bör vara hett nog, lägger du undan drillpinnen och bågen och blåser lätt på kolet samtidigt som du försöker fånga upp glöden med något slags tände. Har du tillgång till en bit förberett fnöske är detta självklart bäst, annars får du försöka med det bästa torra, fina tände du kan få tag i på platsen där du befinner dig.

Bågdrillning är dock en svår konst att lära sig, och jag är själv långt ifrån att kunna vandra rakt ut i skogen och få eld med första bästa träd jag stöter på. Ovanstående är bara en beskrivning av den korrekta metoden man i regel använder sig av när man drillar, men det är du själv som måste öva, öva och öva tills du lärt dig den rätta timingen och tekniken.



Drilla för hand och eldfåror

Om man står helt utan medel att framställa de nödvändiga komponenterna till bågdrills-metoden så ska man självklart inte ge upp för det. Det GÅR att få glöd även genom att drilla för hand genom att gnida drillpinnen mellan händerna (i riktning ned mot plattan den ligger an mot) istället för att dra med bågen, men det är extremt svårt och kräver optimala förhållanden med varmt väder, låg luftfuktighet och snustorra material. Man bör därför inte ödsla tid på metoden annat än i desperation när alla andra möjligheter uttömts.

Det går också att göra en så kallad eldfåra i en platt träbit, istället för ett hål med drillpinne. Man skär då ut en lång, jämn och rak fåra med ca 2-3 cm bredd i träytan från ena änden till den andra, varpå man med en kil/"mejsel"-formad pinne gnider fram och tillbaka istället för borrar runt. Sitt på knä med plankan framför dig, håll pinnen med båda händerna och "gräv" i plankan bort från dig samtidigt som du försöker bibehålla trycket nedåt, även när du drar tillbaka pinnen mot dig. Med tiden bildas ett tändpulver som till slut antänds på ungefär samma sätt som bågdrill-metoden.



Flinta/Kvarts och stål

Om du befinner dig långt söderut och därmed har möjlighet att få tag på flinta (förekommer endast från Skåne och nedåt) i naturen och dessutom har ett kantigt föremål av stål med dig som t.ex. en kniv, kan du slå på flintastenen med det så bildas det heta gnistor som du kan fånga upp i ditt tände. Om du använder kniv så slår du självklart med baksidan av bladet så inte eggen förstörs. Om metallföremål saknas så går det även att framkalla gnistor genom att slå stenarna mot varandra, eller mot vissa andra stenarter.

Även kvarts är en stensort som skall fungera att slå gnistor med ihop med ett eldstål. Lika bra som flinta är den inte, gnistorna blir mindre och svårare att fånga upp, men en fördel är att kvarts förekommer i rikliga mängder över hela landet.

Har du ändå kniv med dig, är det också en god idé att ta för vana att alltid bära något ihop med denna som lätt kan ge gnistor med hjälp av kniven, t.ex. ett magnesium-eldstål, en "jukkas-sticka" etc.





Exempel på bra tände, dvs extremt lättantändliga material som i de flesta situationer bör gå att tända med någon av metoderna ovan, är t.ex: Den fina tunna nävern från en och björk, torrt gräs ex. vass, ludd (bomull) från kläder, fågeldun och torra små flisor och spån av trä. Det går också att pulvrisera torkade fnöskesvampar, kottar från gran och en mängd andra material. Dunet från såväl kaveldun som den vissnande mjölkörten kan användas.

Det mesta som är riktigt torrt, lätt och luftigt fungerar, så med det som tumregel är det bara att använda fantasin, och glöm inte att ett lätt fuktigt tände t.ex björknäver vid regn oftast kan torkas relativt enkelt om du förvarar det i en ficka - särskilt då t.ex innerfickan på en jacka - i en timme eller så.

Naturligtvis är det också mycket viktigt att du förberett alla efterföljande stegen till din eld så fort du får eld på ditt tände. I artikeln Från låga till eld finner du tips om hur du bäst bygger upp din eld stegvis när du väl har fått till en öppen låga.



Tillbaka till index-sida för Eld



Dela denna sida på:
FacebookTwitterLinkedInGoogle BookmarksMyspaceTumblrRedditGoogle ReaderDiggDeliciousBlinkListStumbleUponMSNReporter

www.overlevnad.se är en projektsida om överlevnad och vildmarksliv
©2017 EagleOwl Webdesign